NÄR LIVET TAR EN VÄNDNING

Den 19 april 2017 tog verkligen livet en ny vändning för oss men jag tänkte jag skulle börja med att berätta om tiden innan dess. Dels för att ha det som en liten dagbok för oss själva men även för att det kanske kan hjälpa någon annan som befinner sig i samma situation, att man är inte ensam. 

Som ni redan vet så fick jag konstaterat att jag hade en lågt sittande moderkaka som gjorde att jag fick blödningar pga detta. Blev sjukskriven i mitten av mars, tog det så lugnt man kan med tre barn och ett hem som man ändå ville försöka bidra med lite hjälp till. Troligtvis skulle denna flytta sig uppåt i takt med att livmodern växte.

I slutet av mars blev min svärmor dålig och man fick lägga henne i respirator och varken vi eller läkarna trodde nog att hon att hon skulle reda ut detta. Så fredagen den 31 mars på kvällen när min man och svärfar hade kommit hem från sjukhuset så fick jag en stor blödning och det vara bara att åka in till sjukhuset för igen. Jag var då i v 21+3 och då fick jag komma till akuten och inte förlossningen, måste ha gått 22 fulla veckor för att komma dit. Vi fick vänta ett par timmar och både jag och mannen var ganska trötta efter allt som hänt med svärmor under veckan. Till slut kom det en läkare som varken jag eller mannen fick något speciellt gott intryck av. Ganska barsk och inte speciellt sympatisk. Hon gjorde ett UL på bebisen, hjärtat slog och vi blev väldigt lättade över att se detta. Men läkaren var helt tyst, sa inte ett ord till oss utan satt mest och stånkade och stönade över att apparaten inte fungerade och hon inte fick de bilder hon ville. Då började jag bli orolig. Kramade Peters hand ännu hårdare och jag började frysa så jag skakade i hela kroppen.

Efter undersökning fick vi världens chock, hon sa att det troligtvis var början till ett missfall, barnet hade kurat ihop sig och var redo att komma ut, det fanns inget fostervatten kvar. Barnet var troligtvis kraftigt missbildat och nu skulle vi ta ställning om vi ville avbryta graviditeten på medicinsk väg eller vänta att det kom ut självmant. Allt kändes helt overkligt och på något sätt kunde jag inte ta in det för det kändes inte som att det var det som var på väg att hända i kroppen. Vi hade gjort rutin UL någon vecka innan och då såg barnet helt frisk ut så för henne att säga så att det var kraftigt missbildat var helt orimligt. Jag blev iallafall inlagd på gyn. Dagen efter kom en annan läkare och gjorde ett nytt UL som visade att det fanns fostervatten inom gränserna och även det UL som gjordes på söndagen visade på samma sak. Barnet såg friskt ut. Jag skrevs ut och fick åka hem. Samtidigt hade min svärmor kommit ur respirator och var på bättringsväg. När man tänker tillbaka på det så känns nästan allt som en dimma. Inom loppet av ett par dagar trodde vi att vi både skulle förlora vår son och svärmor, min mans mamma. Det var så skönt att få komma hem igen och vara tillsammans med min familj. Fortfarande väldigt omskakade efter allt som vi hade varit med om och de besked som vi hade fått. Men det varade tyvärr inte så länge som jag hade hoppats på.

På tisdagen kom så en stor blödning igen och tack och lov hade jag då precis gått in i v22 så jag hamnade på förlossningen och det är ju också från denna vecka som man räddar barn. Efter två dygn på sjukhuset i Skövde så skickades jag ner till Östra i Gbg då man misstänkte tidig vattenavgång, detta var den 6 april. Nere i Gbg fick jag ytterligare blödning och i samband med det så kom det även fostervatten. jag fick Betapred för att påskynda lungmognaden hos barnet om det skulle komma för tidigt och då han inte hade mycket fostervatten där inne att träna sina lungor med. Man konstaterade också att jag hade GBS, kan ha varit den infektionen som utlöste att vattnet gick. Antibiotika sattes in och jag fick även blodstillande tabletter. Jag läste och googlade om andra som hade varit med om samma sak och att det på en del så hade faktiskt fosterhinnorna växt igen och fostervattnet fyllts på igen. Så jag bestämde mig för att bara ta det så lugnt jag kunde, ligga i sängen och endast gå på toaletten och hämta min mat så kanske att detta kunde hända mig också. Fördrev dagarna med att titta på tv, lyssna på poddar och ljudböcker. Det gick i 2 veckor.

Fortsättningen kommer i nästa inlägg.

Ha en trevlig kväll nu vänner, det ska vi ha här!

KRAM